Igår kom en medelålders marsvinsman till omplaceringen. Han heter Håkan, är född 2009 och har blivit singel nyligen. Hans familj tyckte att deras marsvinstid var över och omplacerade Håkan eftersom hans äldre vän dött. Håkan är som medelålders är mest; småfet och med långa klor. Men inget extremt, jag tror han haft det bra i sin familj.
Ja, medelålders marsvin alltså; vad det gäller klor. För småfet kan jag skriva under på vilken dag i veckan som helst men några klor har jag inte. Jag vill använda mina händer och inte behöva fundera på om sysselsättningen sabbar mina nylackade lååånga naglar.
Håkans chanser att få ett bra hem är riktigt stora, han har rätt profil.
Medelålders singelmän har högt andrahandsvärde. De har lärt sig lite hyfs och kan föra sig. Påminner en del om människomän faktiskt.
Det fanns en tid i mitt liv då marsvin betydde inget och rödlackade långa naglar betydde allt. Då var jag 23 år och hela veckans existens gick i princip bara ut på att förbereda helgens bravader på en klubb inne i Göteborg. Jag jobbade som discjockey där och kände mig i princip fräckast i hela universum. Jag hade svart skinnkjol, älskade Madonna, Prince och David Bowie högre än livet självt. Freestylen var en del av min dagliga uniform och jag glömde aldrig att byta batterier. Jag körde bil, men min lilametallic tioväxlade cresent var mitt mest älskade transportmedel.
Jag fick en flashback till den tiden igår. Familjepappan som lämnade Håkan, stannade precis innanför dörren innan han skulle gå och granskade en artikel jag har om Mia Marsvinshjälpen på väggen. Han är lite förundrad över att det kan finnas en till och visar det med ett visslande ljud, sen säger han:
– Har du en kollega i Stockholm?
– Jajemen, sa jag
– Ja, det är tur det. Det är tur att ni finns.
Efter en stunds funderande la han till:
-Och tänk så många nagelskulpriser det finns!
Själv var han fotograf.
När vi ändå är inne på visdomsord så kommer här några från en 60+are.
När man är tjugo vet man allt.
Fördelen med att vara fyrtio är att man börjat misstänka att man inte vet allt.
Det bästa med att vara sextio är att man vet att man inget vet.
Det kommer rätt udda människor till omplaceringen ibland, va?
Jag menar, såna där marsvinsnördar och annat löst folk. Såna där som bara pratar ekologiska grönsaker, analyserat hö, mängd pluppar per timme och om klippningen av rumpan ska vara lejon- eller combatvarianten till våren.
Det måste vara skönt när det kommer folk som kan tala väsentligheter som att det numera finns många nagelskulptriser att anlita när naglarna ser ut som en katastrof efter diskning av 50 vattenflaskor eller badning av ett löst antal gorumpor.
Jag funderar själv på att ta reda på var man kan få fiskpedikyr. Undrar just om de tar emot smågrisar också. Lilla Bus framtassar skulle behöva lite fix…
Ja, han var helt klart lite förundrad över min blotta existens…ja kanske inte min, men omplaceringens. Fiskpedikyr, det skulle vara kul att prova. Var på gång för ett tag sedan men kom aldrig till skott. Tycker lite synd om fiskarna också…äta på gamla svettiga fötter 🙂