Ja -Doris, Daisy och Hedvig får ursäkta men det är så jag tänker. Men, det vill jag
påpeka med kraft, det är inte för att han råkar vara en marsvinsman i sina bästa år
utan för att hans matte gjort ett riktigt hjältedåd sedan hon skaffat honom.
Pfhmhpf! hjältedåd?? att skaffa ett marsvin? vad är det för trams? Det gör vi väl alla
då och då, (jag förutsätter att de är få ickenördar som läser här) vad
är det för hjälteaktigt med det?
Jo, Alvin annonserades ut på blocket. De som sålde hade haft honom ensam och i
annonsen krävdes inget annat. Hans öde var alltså att i hela sitt liv vara en
annan varelses leksak. Hade inte Anna klivit in på scenen hade han snart varit tröttnad i en annan barnfamilj.
Hans liv fram till blocketannonsen hade ”allafel” och Anna håller nu på
med arbetet, ett ganska omfattande sådant, att göra det till
”allarätt”. Arbetet kräver både engagemang, tid, nerver och pengar.
Jag har inte träffat Alvin, inte heller Anna men deras historia där borta
i Västerås gör mig så himla hjärtinnerligt glad. Jag blir så glad för att en
del människor väljer en annan väg ibland. Inte alltid följer minsta motståndets
lag utan ibland går den långa stigen full av törnen istället för genvägen med
quickfix.
För en annan ensam varelses skull, en liten limpa med vildvuxet trassligt hår, för
långa tänder, klor och utan möjlighet att förändra sin situation.
Ordet över till Anna i Västerås:
I en liten tvåa med två människor och fyra marsvin i hushållet så är det nog självklart att våra marsvin tar upp en stor del av lägenheten. Därför har vi valt att tänka stilfullt och att bygga på höjden för våra marsvin Doris, Daisy, Hedvig och Alvin. Under buren står bal med spån och hö, perfekt att gömma det där!
Doris, Daisy och Hedvig köptes från en liten djuraffär (innan jag visste att omplaceringshem för marsvin fanns!) som köpte in lokaluppfödda djur och Alvin
annonserades ut på blocket med svalnat intresse som anledning. Alvin kastrerades och jag har nu enligt mina mått sett min lilla önskeflock! Min sambo som är snickarglad har gjort extra fina detaljer eftersom de står i vårt vardagsrum.
Från lägenhetsdörren kan man se marsvinen genom PVC-plastfönstren så fort man kliver in genom dörren, de missar aldrig heller att man kommer hem utan det är högljudd välkomstkommitté varje dag!
Att marsvinen står i vardagsrummet kräver förstås mycket dammsugning och att tänka på ljudnivån på tv:n MEN våra marsvin har blivit oerhört sociala så de alltid är med och vill vara med där det händer saker! Det kan ju slinka ner någon godbit! De har en ramp till övervåningen som är mycket populär, när den installerades var det ett väldigt rännande upp och ner.
Buren är 150×80 cm + övervåning på 150×35 + 80×50. Hur den är byggd och fler bilder finns på min blogg.
Hälsningar
Anna
Jag blir rörd över dina fina ord Irene!
Ja, det kan man bli.
Men själva handlingen är det vackraste man kan tänka sig.
Tänk vilken skillnad du gjort för honom.
Hela hans liv är annorlunda, numera ett marsvinsliv värt namnet.
Även om han skulle dö ung har hans existens varit till glädje för honom.
Vilket jag tycker är tveksamt om hans liv varit fram tills du tog hand om honom.
Att du får njuta av hans existens är en bonus.
Tänk på det och sträck på dig!
Kram!
En stor ELOGE till dig Anna
Och TACK för en fin och rolig blogg som du delar med dig
kläm på rumpan till Alvin och brudarna
kram till dig dig Anna ♥