Vi är en del av av samma låga
Vi är svar på samma fråga
Samma bleka och brända hud
Samma förlorade tro på Gud
Ingen dröm, om en annan
Vad som väntar efter denna
Ingen tro, eller svaga
Nu och här är allt som händer
Ingen dröm, om en annan
Tid
Men du
Du ska alltid finnas kvar
Du ska alltid finnas kvar
Så länge jag får vara med
Ska du också vara det
Det är så det ska va
Du ska alltid finnas kvar
Emil Jensen
Ingen dröm, om en annan
Vad som väntar efter denna
Ingen tro, eller svaga
Nu och här är allt som händer
Ingen dröm, om ett annan
Liv
Raderna är Emil Jensens, och de finns i form av en låt som heter Syster som han släppte 2006 på albumet Orka då. Jag såg Emil på nationaldagen 2010 i Göteborg och till min stora lycka ska jag få påfyllning i Emilbägaren den andre juni när jag ska till Vegomässan i Stockholm.
Orsaken till att kom i mitt huvud var att jag tycker denna dagen är en bra dag för detta:
Sommarstugan står redo!
För dig som inte förstår mina irriga virriga tankegångar (ibland gör jag det inte själv) så kan jag berätta att bilden illustrerar att det är dags för mina underbara limpor att ta pick och pack med sig ut till sommarhuset. Deras levnadsstandard höjs, de får egen in & utgång. När de flyttar ut så brukar det inte dröja länge förrän stadslimporna kommer på besök 🙂
Men i år känns det otroligt sorgligt, en 8-åring saknas, hon hade väldigt gärna fått varit med och det var ju så nära, så nära att det blev så.
De lever, i våra minnen. Konstnären: Eleni http://www.wakuweb.cybersite.se/startsida.html
Hade det bara varit hon så hade det väl trots allt känts naturligt..hon är mitt äldsta marsvin, iallafall mig veterligen…men det är ju Jeorj, Kenzo, Niobe, Stella, Ollevia, Fia…
Ada den 2 oktober 2011
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Kafka, Agnes, Lizzie, Bettan, Ayla, Habibi, Soozie, Musse & Roxy flyttar iallafall till Marsvinslandet idag. De får med Lillskiten & Sockan också.
Imorrn berättar jag hur det gick.
Åh vad härligt! Lyxgrisar med egen stuga och allt :). Ha det skönt i solen.
Vad häftigt! De har ett helt hus för sig själva och de kan gå som de själva vill. Samtidigt känns det lite farligt. Pippifåglar och andra djur kan ju grabba tag i en stackars krake.
Sen är det alltid tråkigt när smågrisarna dör. Det är jobbigt när man planerat hur mycket skoj dom ska få ha och plötsligt är de borta.
Jag har ju aldrig varit lagom direkt…sommaren 2007 miste jag två grisar; min underbara Franz och en omplaceringtjej. SvartPeppar blev skadad men klarade sig. Djuret som angrep, jag vet inte vad det var men nån liten snabb, mörk, med fyra ben. Fåglar har jag aldrig upplevt som ett problem, vi har skator och duvor och andra säger att skatorna är elaka, men de som är här brukar äta marsvinsbajsar precis som mina hundar gör. Jag har två hundar och tre katter som är mina egna, kanske håller de andra av sin egen art härifrån, kanske en del andra djur också. Vi är mycket ute, så om det kommer något blir det ofta störda ganska snabbt. Sen la jag hela marsvinshögkvarteret i andra ändan av trädgården och det tror jag var den effektivaste åtgärden. Dofter och ljud kanske inte lockar ner i bäckdalen lika enkelt.
Trädgården är delvis stängslad och ganska inramad av grannarnas tomter. Det enda som gränsar mot ”ingen man land” är bäckdalen och det var där angreppsdjuret kom ifrån och försvann ner igen.
Då stängde jag in alla marsvin och bestämde mig för att de aldrig skulle få gå ut mer…det var ju det där med lagom…! Det gick ett par veckor och jag funderade mycket. Funderade på Franz som var i allra bästa tid och miste livet, han hade verkligen varit med om massor, rest med oss till Gotland och gått i trädgården en massa och haft ett liv. Bara två somrar. Alldeles för kort förvisso men ändå ett liv. Hans död var ju på sätt och vis en naturlig död för ett bytesdjur. Jag hade, såklart önskat att han levt lika länge som sin bror Garp som dog nu för några veckor sedan, sju år gammal eller mamma Ada som blev åtta. Men samtidigt tror jag att det är få marsvin som lever så länge i det vilda så det är ju inte direkt ”naturligt”. Givetvis är det naurliga för våra svenska marsvin öht väldigt begränsat men man får hänga upp sin förhoppning på något. Jag önskar dem väl, jag önskar de grisar som ännu inte är totalt burskadade att få sträcka ut och galoppera vilket de gör när de får stora ytor.
Och det var detta som övertygade mig om att jag ska fortsätta släppa ut, även om jag givetvis är försiktig och observant. Men att stängsla över är svårt när man vill, som jag, ha STORA, stora flexibla ytor. Så egentligen håller jag med dig, det är lite farligt men jag har bestämt mig för att våga och ju längre tiden gått utan angrepp så tycker jag att jag gjorde rätt. Även om jag skulle bli tokig om något hände…
Rymmer inte marsvinen om det inte är stängslat?