Skinny, skinny…brrrr

Idag är det mammornas dag.
Jag fick kaffe på sängen av sonen, som sa;
-Skulle sjungit men Maxi kunde inte välja låt.

Kunde inte välja låt. Handen och knät tillhör min pappa.

Dottern drönar ännu. Som straff får hon fixa maten idag. Vi tar allvarligt på morsdag som ni hör. Loreen vann, en skön låt som vi kommer spela sönder.
Mammorna i lekstugan fick gräs, fast idag får de plocka det själv, morgonen är ljuvlig så alla åkte ut! Tog bort rampen in eftersom vissa är stugsittare och de mår bra av att gå ut och leka.
För ett par veckor sedan kom ett par skinnykillar in. Min erfarenhet av skinny är begränsad, har haft en enda inne för omplacering tidigare.

Gillar fleece

Jag blir bara beklämd och tycker synd om dem, de små hårlösa stackarna.

 

Det jag hört om skinny är att de ska vara oerhört framåt och sällskapliga men också frusna och konstant hungriga. Äter och skiter mer än andra marsvin. Trumsjuka, spänd mage med gaser som oftast tar livet av dem. Låg medelålder. Hudproblem med svamp och annat.

Äter och skiter - mer än andra marsvin

Den ene har sår över nacken, hackad av kompisen var min första spontana gissning men så småningom känner jag att det inte stämmer.

De nakna bröderna är inköpta hos en uppfödare i Värnersborg, för nåt år sedan, och de är födda den siste mars 2011.

Funderar på om jag ska ge mig i kast med att ta dem till Exo men samtidigt vet jag att inte de heller har överdrivet mycket erfarenhet av skinny. Det blir liksom lite djurförsök över det och jag gillar inte det. Jag är en sucker för happy endings.

Skrynkliga. Frusna. Hungriga.

Jag tittar på dessa hårlösa stackare och känner att jag vill sätta på dem – PÄLS!

Vill inte omplacera dem. För om jag i vanliga fall känner mig otillräcklig; att jag vill förmedla allt de nya ägarna behöver veta men inte lyckas säga allt de behöver veta eftersom det är så mycket. Så mycket för att de små pälsklingarna ska få ett bra liv.

Men med dessa känner jag mig lost, visst kan jag ta ctrl-c på en skinnyuppfödares sida men det är inte jag. Jag är learning by doing och dessa har jag aldrig gjort. Haft. Lärt känna.

En liten själ precis som alla andra

Jag mailar pojkarnas uppfödare som jag fått kontaktuppgifter till av tidigare ägaren.

Hon inte bara svarar som jag berättade igår, hon lovar dessutom hämta dem och då lovar jag henne omplaceringsavgiften eftersom det är en bit att köra.

För även om detta formellt blir en omplacering så är det ju inte hon som valde att adoptera två pojkar. Hon berättar att båda pojkarna har svamp, det var märkena över nacken och att de troligen inte mår bra eftersom de gått ner under tiden i omplacering. Trots fri tillgång på pellets.

Jag känner mig nöjd trots det för hon har en handlingsplan för svampen och vikten och när hon dessutom skriver på kontraktet och lovar även muntligt att inte avla på dem så känner jag att my job is well done. Mer kan jag inte hoppas på. Uppfödaren verkar kompetent, ansvarsfull, gillar sina djur och ska ordna så de får det bra.

Jag känner hopp om mänskligheten. Vill ni veta vem uppfödaren är? nja…egentligen är det emot mina principer att ge uppfödadare utrymme så länge det finns hemlösa men eftersom det nästan är tomt på hemlösa så… ok då. Dessutom föder hon inte upp nu…hon hade insett att det finns gott om hemlösa. Det tycker jag låter bra. Här är uppfödningens sida 🙂 Fast just nu avlar hon ju inte.

 

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

Ett inlägg för Skinny, skinny…brrrr

  1. Karin, Greta och Jan Boris skriver:

    Men det blev ju ett happy ending! såna söta små krakar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *