The very first desperate houswife

Sårad. Som vanligt. Alltid i hetluften.

Det första jag hörde om henne var;

”en hona som hoppar in till de andra o ställer till med oreda o hugger sönder öron”

Då tänkte jag att det var säkert inget större bekymmer med henne, hon behövde nog bara lite flockliv, stimulans och balansering…

Det visade sig vara både rätt och fel, hon har fått flockliv och nog är hon bättre, men bra, nja, det skulle jag nog inte säga att hon är.

Sue Ellen lämnades för omplacering den 13 februari i år och hon är köpt på Mölndals zoo som liten. Hon hette Esther men fick byta namn, det fanns ju redan en annan Ester. Sue Ellen är väl valt, i Dallas, den första stora såpan. Denna varelse är verkligen en Sue Ellen; skör, desperat, hopplös, nervig, vacker, spänd, konstig och samtidigt glamorös.

2012-074                  Esther/Sue Ellen                        101216          120213

glamorös

 

 

 

 

 

Jag fick träffa denna lilla SKÖNHET. Jag älskar silver agouti (hennes färg) även om jag är störd över mig själv att jag gillar en framavlad färg. Strunt samma, om jag utgjorde den ”marknad” som fanns för färgavlade marsvin så hade inte många avlats fram. Hon är robust;

– Hon skulle kunna ha cuy i sig säger dottern och det är sant, hennes stil är lite ”cuy”. Kabonk, kabonk tvärs över alla andra.

Det gick en tid och då tänkte jag att ok, hon kanske inte kan sällskapa bara med en hona…det kommer inte att bli bra…men hon kan leva med en kastrat eller i en flock med kastrat.

Ytterligare en tid gick och många ville ha henne i mellantiden men jag tycker inte hon är färdigrehabilterad. Hon är stökig, går ofta till attack och ställer till det. Är inte kärleksfull nånstans.

Speciell

Sen har vi ju det där med att jag gillar färgen. Behåller jag henne så lär jag mig troligen en del. Men så synd om gamla Ada, den här galningen kommer att springa ner henne.

Fast jag kan ju vänta, kanske löser det sig på annat sätt; hon kan vara i Bohus över sommaren men inte i min flock.  Är svag för störda individer, både människor och djur, tycker helt enkelt att det är intressant när det blir fel. Varför och hur. Såklart också hur det kan balanseras och rättas till.

Nu när det blev som det blev och inte blev som det skulle.

Så Sue Ellen är kvar. Ada är ju ändå borta. Det beror inte på att jag är hopplöst förälskad, som i Allison och Ester, dock intresserad, väldigt intresserad av störda individer.

Linda Gray har sagt om sin rollfigur;

’I was the very first desperate housewife’

Förhoppningsvis slutar ”min” vackra Sue Ellen att vara desperat så småningom.. jag får väl ordna henne ett jobb.

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

Ett inlägg för The very first desperate houswife

  1. Charlotte skriver:

    Lilla räpan. Hon har alldeles för mkt i huvudet för att det ska vara sunt. Hon var toksnäll som liten, gick med en äldre hona som så småning om blev sjuk. Då passade Räpan på att ta över och det har hon fortsatt med. Har även gått med virila hanar o inte blivit dräktig. Så du har nåt att fundera över henne! 😉 Men så fin hon är… <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *