Sagan om Agnes Cecilia del II

Detta hände sig vid den tiden när jag fortfarande var så naiv att jag trodde fler marsvin behövdes bara för att de efterfrågades. Jag hade väl börjat misstänka att det var något knas med ekvationen, att inte alla X gick att lösa ut…men jag hade inte förstått hur galet det var…för marsvinsUNGAR efterfrågas alltid.

Värre är det för de före detta ungarna som inte efterfrågas.

Alla tycker att de ska ”forma” följa från början, prägla sina marsvin, ge dem trygghet och göra dem gosiga. Sen att den största delen av de som skaffar just de små bebisarna aldrig slutför sitt projekt utan lämnar dem, inte sällan,  vanskötta till omplacering eller säljer dem på blocket, det tar man inte till sig.

 

Agnes, vackrare för varje dag som gick i maj 2007

Jag skulle låta Adas dotter få barn. Såklart, jag älskade ju dessa små underverk. Jag hade gått i ”SMF:s skola för blivande uppfödare”  Den skolan finns alltså inte på riktigt, jag lägger det inom citationstecken för att tydliggöra detta, utan jag avser är den visdom som uppfödare på utställningar generöst sprider till alla som vill lyssna och några till.

Jag är numera skeptisk till den visdomen, eftersom jag tycker att man skulle producera mindre nya marsvin och ta mer ansvar för de som redan finns. I ”SMF skolan” hette det att man helst alltid skulle sätta två honor med hane samtidigt eftersom det kunde hända något med en hona och då kunde den andra mamman ta hand om den honans ungar. Att det var dubbelt så många sjuårsliv du satte till världen? ja men vad gjorde väl det? ungar går alltid åt.

Därför skulle jag avla igen. Med två honor samtidigt.

Jag kan ha fyrtio marsvin i omplacering och det är maj och fel tid, ingen vill skaffa marsvin i maj. Så finns det tre ungar på några veckor som inte ska lämna mamma på en månad ännu. Då är det dessa som tingas och efterfrågas. Men ingen av de andra fyrtio har någon som står och drar i dem. Trots att de är så mycket bättre. För de är mer stabila, personligare och det finns i princip inget hos ett vuxet marsvin som är ett otrevligt personlighetsdrag. Iallafall inte hos våra tammarsvin.

Agnes med döttrarna Ayla och Alba och sonen Aragon

De var ju två, nästan likadana systrar till en början. På utsidan var de lika. Alma var min favorit men också den svagare av dem. Hon var förståndigare och hade inte alls lika mycket knasiga påhitt i sig. Men en massa goooos.

Underverk födda den 18 augusti 2007, töserna dog bara ett par veckor gamla, Aragon blev 1,5 år.

Egentligen vill jag inte berätta det där med ”favorit”. Tycker det låter lite fult men samtidigt är det sanningen. Det blir ofta så när en individ behöver mig, vare sig det är djur eller människa. Agnes behövde verkligen inte mig, hon var stark, vacker och fri. Inbillar jag mig att hon själv tyckte. Hade en del av pappa Allans utbrytaregenskaper. Alma visade att hon gillade mitt sällskap. Gick ofta tillmötes vare sig det var mat eller inte, som för att få komma upp.

När Agnes var i sin ”slyngel”tid såg hon alla inhängnader som en utmaning. Hon hade inte varit med om något riktigt hemskt i sitt liv och kanske var hennes övermod delvis därför.

Många var de kvällar när jagandet av henne avslutade kvällsmatningen för att få stänga så att de var säkrade för natten. Hon var inte ensam och den som brukade vara med henne var halvsystern Klara.

Så när Alma, som hade ett annat lugn, och problem med svamp på ryggen, verkade sansad och vuxen, for Agnes runt och hittade på allt möjligt dumt. Retades med de äldre och var allmänt stökig. Lika som bär på utsidan, men totalt olika på insidan så som syskon ofta är. Halvsystrarna Agnes och Klara skrattade man åt, de var lika pappa Allan, fast lika galna var de ju inte.

Så här skrev jag när Alma dog:

Alma låg död under ett hus i lekstugan lördagen 7/11-09. Nån har sagt ” dog som hon skulle, snabbt & smärtfritt”. Jag vet inte; visst är det vedervärdigt med ett utdraget döende…men kunde jag inte fått säga adjö, om än aldrig så kort? Alma var verkligen min älskling, pussades alltid och kuttrade samtidigt som man tog upp henne. Blev bara lite drygt tre år, och döden känns fel.

Döden känns väl aldrig riktigt rätt, jo kanske när en gammal människa får dö efter en utdragen kamp med kroppsliga sjukdomar…men ändå hade jag alltid önskat det annorlunda. Jag är en sucker för lyckliga slut och döden är aldrig lycklig. Alltid saknad och tappat hopp om en annan utgång.

Juli 2008. Agnes överst- fullt upp med att lukta, rör sig hela tiden. På g. Alma, lugn och avslappnad.

Det är alltså nästan tre år sedan Alma dog, det känns mera nyss.

Igår avlivade jag fina, fina Agnes och inte känns det mer rätt.

 

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

2 Inlägg för Sagan om Agnes Cecilia del II

  1. Camilla skriver:

    Dessa fick något som är få marsvin förunnat: De fick stanna där de föddes till den dag livet tog slut. Och de var älskade, sedda, omvårdade och i flock hela tiden. Jag tror att de dog nöjda och på sitt sätt glada. De kan inte nu, men jag kan åt dem, säga ”Tack Irene. Tack för att du är den du är och lät oss stanna med dig och få ett liv som alla marsvin borde kunna kräva. Du har gett oss allt man rimligen kan begära och lite till. Tack. ”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *