Snövit & Sötnos

080308.

Så heter filen som pryds av två fina tjejer som 2008 fick ett hem. En vit med kajalögon och en nästan helt svart med bara ett par penseldrag i vitt. Filnamnet betyder att de fick ett hem den 8 mars och jag minns ju inte exakta detaljerna men Therese som skaffade dem minns desto bättre.

Flickorna fick flytta direkt, de lämnades in för omplacering och flyttade samma dag. De var friska och fina, och efter den vanliga genomgången av kontraktskrivning, kloklippning och annat fick Therese och dottern med marsvinstjejerna hem.

Sötnos har inte tid med fotografering.

De skaffades till dottern men Therese, som själv jobbar på ett katthem för hemlösa katter, var väl införstådd med att jag kräver att förälderna är den ansvariga.

Jag anser att det är direkt löjligt när vuxna människor kommer till mig och skyller på sin omyndiga barn när djuren inte får vad de behöver. Bara en VUXEN ska och kan ta ansvar fullt ut för en annan varelse.

Dottern har varit intresserad av sina djur men när hon skulle flytta till sin pappa kunde inte marsvinen följa med. Då var de helt plötsligt mamma Therese djur och det är då det blir riktigt kul.

Sötnos är sig lik. Har fullt upp. Sötnos håller sig gärna i närheten av sin kompis/syster sedan många år.

För Therese får först dåligt samvete eftersom marsvinstjerna stått kvar i dotterns rum och där kan de ju inte vara kvar. Ok, ska buren flytta ut i vardagsrummet? njaaa, kanske inte buren men en egenbyggd bolåda skulle nog vara roligare. Jaha, en billyhylla? ja det var lagom komplicerat. Men de sitter ju bara still…Kanske en vecka på pensionat/problemlösning? Sagt och gjort.

Nu är jag inte rädd längre. Högst upp på höhögen, det är min plats.

När vi släppte den normalt kavata Sötnos i flocken blev hon stel. Sen började hon chirpa. Jag uppfattade det som rädsla. Jag vet inte om chirping alltid betyder rädsla och varning men min instinktiva känsla är så. Alla marsvin gör det inte men när det kommit i omplaceringen har sammanhanget känts på det sättet.

Jag satte henne i en liten bur i flocken ett dygn och sedan var hon cool när hon kom in till de andra. Lite avvaktande men absolut inte förskräckt. Normalt och sunt i sammanhanget anser jag. Vi har bestämt att förlänga vistelsen i omplaceringen några dagar.

Vi väntar på en man.

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *