Pussas inte mer

Min dotter sitter på kökssoffan och gråter. Det är fem år sedan orsaken till hennes ledsamhet föddes. Kafka som sitter i Clark Kent crashen.  Stålmannen känns långt borta.

Upplevelsen hette Kafkas pappa. Klara hette Kafkas mamma.

Vi vet att han inte har långt kvar; vi har pratat om att stödmatningen, hon vill göra det och jag säger att jag gärna stödmatar men inte hur länge som helst. Hans vikt går stadigt nedåt. Jag säger att jag avskyr att vara den som tar beslut om liv och död även om jag inte anser att jag dödar, utan hjälper. Att jag önskar mig själv samma hjälp, få somna in när det är för tungt.

Liten, minst av dem alla. Stor, störst av dem alla.

Det får bli Exo på måndag,  säger jag och hon gråter ännu mer. Mina ögon är torra men i halsen stockar det sig. Jag går och gör nåt annat, för att slippa gråta, tänka, slippa bryta ihop. Älskade fina Kafka.

Första tiden lever han med Aragon.

Stödmatning ska vara en tillfällig åtgärd, när ett marsvin hämtar sig. Man ska inte hålla dem vid liv med stödmatning, att tvinga någon att äta…det är inte värdigt.

Nu knallar Kafka förvirrat omkring på soffan,  soffan han ofta varit på i sitt fem år långa liv. Han pysslades om där som liten och han har gjort åtskilliga kisspölar när han varit uppe som vuxen. Han har träffat krassliga marsvinstjejer som han hjälpt att återhämta sig. Inte bara med vänlighet och förståelse, ibland med konkurrens och tuffhet istället. Dagsformen har avgjort.

Det märks att han inte är sig själv och vi har gett honom mycket lugn och ro för att han ska kunna sova och vara pigg de stunder han orkar men alla hans resurser är slut, helt slut.

Vi bestämmer att han ska ligga ensam i Jasmines säng under dagen, vi bäddar in och lägger mat framför honom. Mat han aldrig ska äta.Han är irriterad på Nana. Sen åker vi till omplaceringen. Vi har mycket att göra, flera djur flyttar, ett par kommer in, en del kommer för behandling av ohyra  och många köper hö och spån.

Kärlek.

Vi kommer hem, hungriga och trötta och hon går genast in i sitt rum, jag börjar med maten. Efter en ganska lång stund kommer min långa tjugoåring och ställer sig nära mig vid spisen, hennes huvud hänger och tårarna rinner nedför kinderna.

Sista vilan.

– Det är slut nu, han är borta. Kafka finns inte mer, säger hon.

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

13 Inlägg för Pussas inte mer

  1. Sanna Runard skriver:

    Kafka du har haft ett bra liv med mycket kärlek och omvårdnad av din familj.
    Du har hjälp många andra rumpor att komma tillbaka till livet.
    Jag är glad att jag fått träffa dig ♥

    Nu trötta tassar får sin sista vila

    Vila i frid Kafka på gröna klöver ängar där solen alltid lyser.

    En STOR VARM kram till familjen från oss här hemma.♥

  2. Angelica skriver:

    ”A loved pet is never truly gone until it is no longer remembered.”
    Det är ju en speciell saknad & ledsamhet när man förlorar ett älskat djur, på många sätt mer smärtsamt & svårare att helt återhämta sig ifrån.

    Jag fick tröst av en bok om the Rainbow bridge, djurens himmel.
    Finns en underbar video på youtube som går rakt in i hjärtat. Kafka är garanterat där på de gröna ängarna, frisk & glad.
    https://www.youtube.com/watch?v=ZcQvYh_3Atw

  3. Marsvinsliv skriver:

    Beklagar så. Vackra kafka.

  4. Camilla skriver:

    <3 Kafka <3 Vi alla älskar och saknar dig. Du var den siste av de store i din generation. En vit riddare som räddat många vackra jungfrur (och några mammor också).
    Jag hoppas det gick fort som för Musse häromdagen. Hon väntar helt säker på en snygg och klok man som du. Det behövs såna som du varthelst man än kommer.
    Din lillmatte hade alldeles speciella band till dig som vi andra aldrig kan komma i närheten av. Trösten som skickas kommer aldrig vara tillräcklig men den kanske kan hjälpa att bädda in minnet av dig i en mjuk stillsam ljus lycka av att fått lära känna dig i fem hela år i stället för en mörk hård verklighetstagg i hjärtat att livet måste ta slut och att marsvin har relativt korta liv.

    Far i frid och sov i ro finaste Kafka.

  5. Tinna skriver:

    Orden tar slut ibland… Det finns bara tårar kvar…
    Krama din dotter, kram till dig <3

    Jag prata med min dotter för ett par dagar sen om att fästa sig vid en liten kille vid namn Sixten. Min dotter sa om jag fäster mig så blir jag bara ledsen han åker härifrån. Ja, svarade jag, men det är priset vi får betala för att få älska någon även om det bara är för en kort stund…

    Kafka går alldeles säkert sidan om Herr Muffin <3

  6. Karin H skriver:

    Åh nej, lille fine Kafka. Det är som om nån jag känner har lämnat mig, fast jag aldrig fick träffa dig. Nu vet du mer än vi. Jag tror att du är frisk och stark där du är nu, och omgiven av gräs och glada kompisar.

    Stor kram till dina närmaste som har det svårt nu.

  7. Mirjam skriver:

    Jag finner ingen kommentar som är tillräckligt värdig, men jag vill ändå lämna en. <3

  8. Lise skriver:

    Sâ sorgligt men sâ skönt för Kafka att fâ somna somna in hemma i lugn och ro trots allt.

  9. Anna-Karin skriver:

    *jättekramen på er båda två*

  10. Carolina Gustavsson skriver:

    Åh fina kafka!! Jag vet vilken betydelse han haft för er och vilken speciell plats han haft i era hjärtan. Jag är så ledsen för er skull. Inga ord kan lindra er sorg i detta läget. Kafka finns inte längre i era liv men kommer alltid att finnas i era minnen och hjärtan! Godnatt lille kafka. Sov i ro.

  11. Christina med Sixten,Astrid,Lycka,FrkHilleviKlarin och Py skriver:

    Åh så sorgligt, lille Kafka! Alla här hälsar med jättekram till er.

  12. Kristina skriver:

    …lille söte Kafka…..styrke kramar till både mor & dotter!

  13. Marie Geld skriver:

    Stor kram till Er båda två.

    Det gör så ont när en liten älskad inte längre finns…

Lämna ett svar till Sanna Runard Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *