Flockledare

Gott liv. Blixten t h är inte deras mamma. Han är en cuy.

Jag började kastrera hanar i princip direkt när jag började med marsvin. Lika självklart för mig som att jag kastrerar mina hundar. Kanske för att jag först och främst levt med katter och  anser att det är otroligt ansvarslöst att låta bli att kastrera katter.

De första marsvinen jag kastrerade var mina egna; Sven, Kalle och sedan Garp, Yang, Eragon, Edvin, Ying, och den otrolige Allan.  

Älskade Allan

Jag insåg snart vilka fantastiska fördelar det fanns med att kastrera hanarna; helt plötsligt hade de en uppgift, vilket var helt logiskt: kastraterna skulle hålla samman flocken, de var limmet som gjorde att flockarna blev en enhet och inte flera stridande viljor.

Så snart en hona brunstar och är stökig med de andra uppvaktar och parar han henne och håller henne därmed upptagen. Det är jättestor skillnad på att hålla och även sammanföra flockar med och utan kastrat.

Så småningom började jag ta betalt för att omplacera marsvin och även om det tog lite tid så blev det pengar över. Visst kunde jag gå och köpa något mindre nödvändigt men det ligger inte för mig…jag ville pengarna skulle göra största nyttan och då hade en av killarna i omplaceringen suttit ensam alldeles för länge.

Varför? var han inte söt?

Nalle, t v var i fel ålder -under 18 månader.

Jo, Nalle var helt ljuvlig men inte i sättet mot andra hanar. Han var inte elak heller men den första stundens intensiva uppvaktning av den andra hanen spårade snart ur och den som kunde blivit en vän blev arg… och då hetsade såklart Nalle också upp sig.

I och med att detta kom i princip inom den första kvarten blev det aldrig någon chans för dem att lära känna varann och få förtroende för varandra. 

Jag kastrerade Nalle och väntade på att någon skulle falla för just honom. Det tog inte lång tid innan Nalle fick ett för-alltid-hem och snart uppstod såklart en ny singelsituation. Kastrerade och omplacerade. Avgiften var samma som för alla andra i omplaceringen. Snart gick de åt så fort att pemgarna inte räckte…

Då höjde jag priset, och målet är att problemlösarna, de underbara killarna som är kastrerade alltid ska finnas i omplaceringen. Den som haft två stridande honor förstår varför.

Osborn t v.
Från svårplacerad hormonstinn yngling till kastrerad, respekterad & upptagen flockledare på en månad

Jag tror att de dominanta honorna tycker att det är jobbigt att vara flockledare. Det blir liksom för mycket för dem. När då en hane kommer och löser av dem i ledarskapet är det som att de andas ut, ”Puh, du tar hand om det? skönt då kan jag fixa med andra grejer, som jag är bra på”

Sen att varken ledarskapet eller det eventuella moderskapet, som troligen är det honan känner sig stressad av, är så nödvändigt spelar ingen roll.

För på riktigt så bor de i europeiska hem – i lådor och burar istället för i sydamerikanska berg. Men de är i hög grad sin gener, ursprung och instinkter. Liksom vi, även om vi inte alltid vill kännas vid det.

Sov gott!