Poppybesök

Det är vår finaste tid nu, djuren är som starkast, ordentligt gräsvana, fint musklade och trygga i sin inhägnad. Alla i flocken verkar må bra. Musse är gammal, minskar något i vikt, Drew och Amy också men inget akut i alla fall. Peppar, peppar.

Poppy

Klockan åtta – nio på kvällen har alla gått in, ibland kan nån av småtjejerna tramsa och springa ut och in men det har inte varit några längre marsvinjakter så här långt. Sedan stänger jag deras dörr. Så inga objudna kommer in.

När alla är inne matar jag med grönsaker och det är en fin stund. Jag älskar att mata marsvin och att skämma bort dem med grönsaker är extra skoj eftersom de så uppenbart älskar det.

Jag kan väl komma in?

Jag sitter ofta vid datorn som står på skrivbordet i vårt sovrum. Från sovrummet har vi en dörr rakt ut på altanen och utanför altanen finns min flocks inhägnad.

Nu vågar vi.

De senaste dagarna har flocken blivit allt tryggare med den nyfrästa delen och de nya gräsbevuxna tunnlarna som de i början betraktade med en rejäl dos misstänksamhet.

Njuter.

De smakade på de fina gräset men bara alldeles i kanten av den nylagda gräsmattan och bara de allra tryggaste djuren. Sedan anslöt de unga tjejerna, i huvudet kallar jag de unga för kanonmaten, för det känns som att de är det. De har inte vett på att vara rädda ordentligt, är våghalsigt nyfikna…

Sen finns det förutom de unga även de människovana, eller kanske rent av ”skadade”. De har varit i sällskap med bara människor under en betydande del av den tid ett marsvin präglas mest, det första året.

Det är Poppy, Lola och Musse. De är olika inbördes men inte rädda för människor. Dock vill Lola absolut inte bli upptagen, hon till och med biter ibland för att slippa.

De fick gurka…sedan tog de en lur mitt i hagen 🙂

En av hennes tår pekar rakt ut och jag tänker att det kanske varit en ung person som undersökt för hårdhänt. Poppy har väldiga problem med hår och hud men gillar folk.

Idag gick hon nästan in på altanen, men ångrade sig i sista sekunden. Fanns ju inget ätbart.. 🙂