De levande sakerna som vi äger

Utdrag ur min vardag. Det kommer ett mail;

”Ditt namn:
MMMMMM

Din e-postadress:
bryrsiginteom@marsvin.åäö

Ämne
Våra marsvin är sjuka

Ditt meddelande
Hej
Har fått detta adress av EEEEE som har köpt marsvin av er.
Vi har köpt 2 marsvin på blocket i våras. Dock har ingen kvitto. Den ena hade redan tappat lite päls, men vi visste inte att den är sjuk. Nu har den andra smittats och har samma symptom och kliar mycket, springer, lägger sig på ryggen.
Jag har läst om detta och tror att de har skabb som måste visas och behandlas.

EEEEE sade att ni kunde titta på de . Kan ni skriva vad jag kan göra och eventuell avgift.

Vilken kommun bor ni i?
Göteborg”

En annan del av min verklighet – den bättre: Omplacerade lite tyg till Lena, ut kommer massa skojiga konstverk! ”Titta vad jag roat mig med i helgen 😀 De grå frottén är uppsydd.” Hon är lätt otrolig!

Jag anvisar dem till nästa öppentid och de kommer. Dessa djur är i så dåligt skick att de trots sin unga ålder (under två år) är nära att dö. De krampar och har i princip ingen päls kvar på kroppen.

Jag säger att marsvinen borde kommit till veterinär för länge sedan och då hänvisar ägaren till att de köpt dem på blocket och att den tidigare ägaren lurat på dem sjuka djur. Hur länge sedan är det?

– Vi köpte dem för fyra månader sedan ungefär, säger ägaren svävande.

– Är de försäkrade? frågar jag

– Nej.

Vid detta laget känner jag mig i nåt slags halvtomhalvt chocktillstånd och går på autopilot. De är så sjuka, dessa stackars djur. De lider något så obeskrivligt. Förklarar för ägaren att de troligen inte skulle klarat mer än någon vecka till. Förklarar också att de bör försäkra dem och frågan jag får tillbaks är;

– Vad kostar det?

– Ungefär en krona om dagen per djur.

Varför behandlar man oss så här? Marsvin – som är det snällaste man kan tänka sig…Benny undrar varför.

 

Ser direkt att dessa små liv aldrig kommer att åtnjuta tryggheten av en veterinärvårdsförsäkring. Det är i detta läget jag önskar att jag kunde försvarat ägaren med att de inte kan betala för vården eller försäkringen…men tyvärr, jag tror inte ens själv på den förklaringen och inget i det som sägs ger heller det intrycket.

Jag förstår faktiskt inte sådant här. Hur kan man stänga av alla känslor inför levande liv, som befinner sig inom ens egna väggar, som är helt beroende av en och som så uppenbart mår riktigt, riktigt dåligt? hur är det möjligt?

Visst kan man säga: vi har inte pengar…men då undrar jag hur man tänker när man skaffar dem?

Vi vill ha levande liv men de ska inte ställa några krav, inte kosta några pengar?

Och…om man nu tycker att det var en osympatisk sak att sälja sjuka djur på blocket…varför sätter man själv in en annons på dessa sjuka djur två veckor innan man hittar till Eragons?

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Finns det någon som vill bli behandlad så här?

Soso vill inte bli behandlad så.

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

Ett inlägg för De levande sakerna som vi äger

  1. Camilla skriver:

    Jag önskar ibland att sånt här smittade till människa. Då skulle de vara nog så snabba att lösa problemet. Tyvärr kan jag också tänka mig att så empatilösa människor löser det på fel sätt.

    Förr betalade man hundskatt. De pengarna skulle gå till hundbefrämjande åtgärder i kommunen. Jag tror inte det egentligen gjorde det men jag tror det bidrog till att man tänkte sig för innan man skaffade sig hund. Man har diskuterat kattskatt också. Förstår inte varför de inte inför en djurskatt. Men den ska göra så att alla djur blir försäkrade. Eller också så ska det vara lag på att registrera och försäkra sina djur, precis som vi gör med våra bilar. Missar man att försäkra sitt djur kommer en skitdyr räkning på posten för den statliga försäkringen. Årlig veterinärbesiktning kanske för att komma åt olämpliga djurägare. Första ägandeåret skulle besiktningen vara månatlig för att komma åt de sjuka individer som använder sina djur för att slåss. Registreringsavgiften skulle bl a bekosta omplaceringar för de djur som behöver omhändertas, för de kommer fortfarande behövas. Gamla som dör från sina djur, djur som springer bort och hittas, ”olagliga” omhändertagna djur etc. Det finns sätt, men det kräver en del av samhället och dess invånare.

    Jag hör redan protesterna om ”storebror ser dig” och fler skatter, men sånt här är priset en del djur får betala för vår ”frihet”. Och det skulle troligen lösa många problem, allt ifrån en del av arbetslösheten och stadsskulden till enskilda individers djursamlande.

    Kanske något för jordbruksverket att titta närmare på 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *