Hej Irene….
Har inte sett något på sidan om min Iggy Lou
Hur går det?
Det har nu gått flera veckor utan mina grisar…tortyr…
Har han fått ett nytt hem ännu?
Försökt att leta runt på sidan men det står bara om andra…inget om min lille.
Du kanske tycker att jag är löjlig eller besvärlig men jag oroar mig för honom…
Jag kan sitta ibland o tänka: tänk om ingen vill ha honom ? vad händer då?
Saknar honom såååå mycket och hans kompis som är i marsvinshimlen
Hej
Tvärtom, jag är troligen den sista att säga till dig att din oro är löjlig. Jag lider med dig och samtidigt kan jag inte förstå. Varför hellre lämna honom till en oviss framtid än att låta honom få trygghet hemma hos dig med en ny vän? Varför ska hans trygghet helt ställas på ända för att hans vän dör alldeles för ung? Iggy Lou lever ju? För hans framtid som omplaceringsdjur är oviss, tro inget annat.
Hur bra omplaceringar vi än försöker göra så är det ovisst. Var han hamnar och hur han får det. Kanske kommer han till en familj som har honom tills han blir gammal och Iggy Lou får dö i famnen på sin människa? Klipper de hans klor eller får han smärtsamt långa krokiga klor så att han inte kan gå ordentligt? Försäkrar de honom och låter han få veterinärvård när han behöver? Låter de ett litet barn leka med honom och kanske råkar barnet bryta ett ben? Får han vård då? Tröttnar de på honom efter ett tag? Avlivar de honom då för att de inte orkar engagera sig i att skaffa en ny ägare? Kommer de tillbaks till omplaceringen eller tycker de avgiften på 200:- är för hög? Placerar de honom i en stängd bur skogen, lös i skogen, i ett köpcentra, ett soprum eller på en McDonalstoalett? Skänker de bort honom som något värdelöst på blocket eller som ormmat reptinet, ett forum för de som gillar reptiler? Skänker de bort honom och frestar med en hundralapp till den som hämtar honom? Lägger de honom i en cornflakespaket, tejpar omsorgsfullt och placerar paketet vid en cykelbana i tjugo minusgrader? Sätter de honom i en förvaringsbox i ingången på stormarknad där han sakta svälter och törstar till döds och hittas först flera veckor senare?
När du läser kanske du tänker;
– Hon överdriver, så illa kan det väl inte vara?
Jag har omplacerat i snart tio år och under den tiden följt alla marsvinsnyheter som publicerats. Dessutom har jag tagit emot massor av marsvin vars ägare lämnat in dem för omplacering och de har varit i så dåligt skicka att de varit ett par dagar ifrån döden och ägarna har ändå fyllt i ”Finns sjukdomar som ägaren känner till? ” med ett ”Nej”
Detta är bara ett axplock, direkt ur minnet. Skulle jag samla otäcka marsvinöden seriöst hade listan blivit mycket längre.
Du säger att du inte klarar ytterligare ett dödsfall. Iggy Lou kommer att dö. Hos dig eller någon annanstans. Meningslöst att oroa sig för, oroar man sig innan saker hänt får man ha det jobbigt två gånger. Innan det hänt och sedan igen, när det hänt. Döden tillhör livet. Villkor vi alla har. Människor lever, människor dör. Marsvin lever och marsvin dör. Ibland har vi kort liv, ibland längre och det enda som är helt säkert är att alla vi som lever ska dö en gång.
Om du låter honom vara hos dig kan du åtminstone skydda honom från onödigt lidande under livets gång och ge honom ett värdigt slut. Du säger att det skulle vara för jobbigt för dig. Ja, då väljer du att skydda dina känslor, framför att skydda honom.
Det du talar om är smärtan vid förlusten. Den ska vi igenom, för att våga älska måste vi igenom smärta ibland. Du genomlider smärta nu och jag anser att du inte behöver uppleva den smärtan för Iggy Lou ännu. Du kan sörja killen som dog, vara glad att du kunde hjälpa honom att slippa mer lidande och sedan kan du välja att se det som att ditt marsvinsliv går in i nästa fas, den fasen när Iggy Lou lever tillsammans med …?
Ja, jag vet faktiskt inte vem men det finns många möjliga, det vet jag.
Du kan inte skydda dig själv från livet. Lev, skratta och gråt, ulka färdigt och torka tårarna igen. Visst är det smärta och ledsamheter ibland. Andra sidan av myntet är ju det som gör oss så vansinnigt glada och lyckliga. För mig är en av de sakerna en flock marsvin som tigger så fort jag prasslar med en påse eller kommer in genom ytterdörren. Tigger som om de inte fått mat på länge trots att de är rätt välgödda små korvar. Jag älskar dem och visst vet jag att Musse och Ester troligen inte hänger med så länge till. Visst kommer jag att gråta när de försvinner. Men fram tills dess kommer jag att göra allt jag kan för att göra deras tillvaro så bra jag bara kan. Därför klipper jag en gren till dem även de kvällar det blåser och regnar som ikväll.
För mig är det kärlek.
Livet känns, så är det bara.
> / Irene
>
> Eragons Omplacering av Marsvin
>
> http://blogg.agria.se/marsvinsbloggen/
> Nansensgatan 4A
> 417 19 Göteborg
Alla foton i detta inlägg är tagna av Dani Wall, men det är jag som lekt med färger och annat i Photoshop.
åh det är så hemskt hur de små grisarna kan behandlas! jag gråter för alla dem och kramar killarna här hemma lite extra när jag kommer hem igen <3. visst är de helt utelämnade till oss, vi måste se till att de mår bra!
Word.
Helt rätt. ..precis så är livet! Tur för grisarna att du finns!
Så sant. Om det inte kändes hemskt, ensamt och jobbigt när de lämnar oss, då skulle de ju inte vara älskade.
Mycket fint skrivet.
Gråter och håller med….Är trött och förkyld och väldigt lättrörd idag. Jag önskar att alla små liv skulle ha en människa som älskar dom och sköter om dom med den kunskap som man får när man är intresserad av sina djur.
Hej Irene!
Det känns tryggt att ha lämnat Musse till dig och jag är övertygad om att hon haft det toppen utifrån alla bilder och inlägg du lagt ut på denna sidan. Läste att hon förmodligen inte har så långt kvar av sitt lilla marsvinsliv, vilket så klart känns tråkigt men du får klappa henne lite extra från mig! Tack för allt du gjort!
Kram Linda (Musses fd ägare)
Hon hänger med men hennes hormonella problem har orsakat omfattande håravfall. Men hon är pigg och glad, tuffar sig någon så får de på moppo så tanten har ännu så länge glädje av livet, kul att du följer henne!