Idag ska vi ta några kompletterande bilder för denna bok som kommer i handeln i höst.
Alltid kul att arbeta med ett proffs som min fotograf Linus Nilsson 🙂
Alla som känner mig, alla som sett mig arbeta med hundar, alla som läst mina böcker, följer mig på twitter, läser min blogg, har varit på mina föreläsningar, alla som sett mig döma och hört mina kritiker osv……
Vet att jag älskar hundar och att hundar har en stor plats i mitt hjärta.
Men…… något jag faktiskt vill ta upp kan uppfattas som lite elakt, vilket det inte är.
-Om Ice (min son 5 år) och jag ska till doktorn för en spruta så tycker Ice det är otäckt och läskigt. Vi går ändå dit och jag som pappa är ett stöd och försöker muntra upp så bra det går.
Om jag går till veterinären med hunden och hunden tycker detta är otäckt och läskigt, då vill jag träna bort detta.
– Om min son inte vill åka med mig på ett möte, vilket han måste pga att mamma jobbar, så protesterar han.
Han strular när vi ska in i bilen och är allmänt jobbig. Jag vet dessutom att det inte är så kul för Ice.
Ändå så åker vi!
Om min hund helt plötsligt inte vill något så funderar jag relativt mycket över vad som hänt.
Och funderar genast på att försöka träna bort detta.
– Om min son sprutar vatten på en annan mamma (har hänt) så blir jag arg och är mer än tydlig att detta inte är okej. Kanske tar jag vattenpistolen ifrån honom pga av detta.
Jag funderar inte ett dugg över om Ice tycker detta är kul eller inte.
Om min hund gör något som jag inte vill att den ska göra, då funderar jag genast över hur jag på bästa sätt ska träna bort detta. Hur jag ska belöna osv…
– När Ice och hans kompisar har lekt på hans rum, hällt ut allt Lego och annat på golvet, då får dom städa efter sig.
Det är ett krav vi har i denna familj – lek gärna, men röj upp efter er då ni är klara.
Aldrig har jag varit med om att ungarna är glada och nöjda över detta krav. Nästan alltid är det protester och tandagnisslan.
Det spelar väl ingen roll, städas ska det!
Detsamma gäller en hund, klart man kan, klart man ska, ställa krav på en hund ibland även om hunden inte tycker det är kul.
Viktigt är dock att kravet man ställer handlar om något som är naturligt för hunden och inte handlar om något man ”lärt” hunden.
Ett exempel på detta kan vara – att inte bita grannen!
Det är väl inget man behöver lära en hund med hjälp av belöningar?
Ändå så finns det dom hundexperter som hävdar att det är så man ska lösa just detta problem – hund som bits – med hjälp av inlärning.
Det var några exempel, det finns många fler.
Problemet är som jag ser det lite märkligt.
När man tittar på flera hundar i en grupp så har dom ibland kul med varandra, ibland mindre kul när något enkelt kort ”görs upp”.
Men så fort en ägare till en hund ska göra något med hunden så ska den vara glad, annars känns det som vi gjort fel.
Varför?
Jag har till och med varit med om att hundägare vill att hunden ska visa underkastelse i vissa situationer, men hunden ska samtidigt visa självsäkerhet och glädje.
Det går inte!
Ibland träffar jag kanske 100 ”problemhundar” på en vecka. Kanske har 75 av dom har problem med hundmöten.
Ägaren får berätta om problemen, vad dom gjort för att åtgärda, visa hur dessa gör.
99% av dessa hundägare med stora problem dessutom försöker att lösa detta bekymmer med utgångspunkt att hunden ska tycka allt är så kul.
Jag tar kopplet och visar hur jag tycker dom ska göra. Det är inte alls ovanligt att problemet är borta 5 minuter senare.
Ägaren och ofta en stor mängd andra personer tittar på mig då jag gör detta, aldrig har någon tyckt att jag varit elak mot hunden. Faktiskt nästan alltid precis tvärtom.
När jag vill visa en hund vad jag kräver av den vid ett hundmöte så funderar jag aldrig om hunden tycker detta är kul eller ej.
SÅ HÄR GÖR VI! – är mer min inställning.
Det blir tydligt för hunden, vilket hunden förstår.
När hunden sen gör rätt, då kan vi ha hur kul som helst 🙂
Jag tror att detta är en fälla i ett hundägande, en form av romantisering av hund och hundägande.
Allt vi själva gör är väl inte alltid så roligt, vi får göra det ändå.
Dit jag vill komma med detta är en liten utveckling av det jag skrev igår på bloggen.
Inlägget som handlade om att vi själva, de starka hundorganisationerna måste börja ta ett större ansvar.
Jag vet att jag kanske retar en och annan med detta inlägg, men det gör inget.
Jag tror denna ”glidning” av hundhantering över många år har ställt till det för många hundar och hundägare.
Jag tror faktiskt att just detta är en del av problemet med alla hundattacker.
Frågade man en icke hundmänniska för 30 år sedan hur man skulle få hunden att sluta att dra i kopplet, så sa kanske denna – ryck till i halsbandet!
Frågar man samma sak idag till en icke hundägare så säger den antagligen – har du provat med godis!
Detta kommer från någonstans, det har inte kommit hit av sig självt.
Jag vill understryka än en gång att jag inte vill tillbaka i tiden då det gäller hundträning….. men pass upp!!
Den gamla och delvis sunda synen vi hade på djuren då, kanske inte bara var fel.
Tack och lov har vi blivit bättre och snällare mot våra hundar, det uppskattar jag. Men jag tror faktiskt att på vår väg framåt mot något bättre, då tappar vi oxå en hel del på vägen.
Om jag ska lära min hund något som är onaturligt, ex vis att krypa på kommando – Då gör jag det med inlärning och enbart positiv förstärkning (godis, klicker, leksak med mera).
Om jag ska ”lära” min hund att inte bita grannen vilket är naturligt – då gör jag det med en kravställning!
Skilj på inlärning och uppfostran!
Det här jag skriver om nu är inte NASA- vetenskap, det är bara väldigt självklart.
Ta ett barn, ställ inga krav, tala aldrig om att denna unge gör fel. Belöna bara då barnet gör rätt.
Blir barnet ledsen då du vill att barnet ska göra något, låt den då slippa eller använd dig av mutor.
15 år senare och fortfarande ett liv helt utan krav……….. hur tror ni det skulle fungera?
Så har tyvärr många hundar det.
Det är inte konstigt då man tänker på detta att folk blir angripna, att hundar blir ihjälbitna.
Man ska älska sin hund, träna olika onaturliga (gå fot, krypa, sitta, ligga,mm) saker med hjälp av belöningar.
Ingen tvekan om detta.
Men du måste också ge hunden ramar att leva i, du måste uppfostra och ställa krav.
Det gör ju vi människor mot varandra, hundar gör det mot varandra mer eller mindre hela tiden.
Men så kommer vi till människa och hund – då krånglar vi till det!
Jag tror faktiskt detta är en mycket liten del, dock en liten del, av det problem vi nu står inför – ”farliga hundar”
Är jag ute och cyklar, har jag helt fel?
Diskutera, men snälla ni…… uppför er precis som ni brukar är ni snälla 🙂
Mycket bra tydliggörande av vad det handlar om
Blir så glad och upprymd när du drar klockrena paralleller mellan hund/barnuppfostran, så klockrent!
Jag sa i en hund diskussion en gång, jag tar i/gör vad nöden kräver. Den direkta reaktionen från den andra människan var, du menar slå din hund?! Vem pratade om att slå?!
Jag tillåter inte mina hundar att hoppa jaga bita skälla mm på andra människor, det av en bekant kallades för KADAVER DESIPLIN (dvs från en hundägare) Ja jag skulle kunna berätta om väldigt många episoder som jag har blivit alldeles mållös över och ibland har jag tappat lite av mitt självförtroende och ifrågasatt mig själv. Efter en stund brukar jag få mitt förnuft tillbaka och vet att jag gör rätt.
Jag brukar säga att ouppfostrade hundar och ungar är bland det värsta jag vet.
Jag och många andra hundägare vet vad jag pratar om och vi delar din åsikt Fredrik!
Tack för att du väcker tankar.
Ha en bra dag 🙂
Nu har jag inte varit aktiv här på länge 🙂
Dels för att jag anser att jag inte kan så mycket hund,Seven är vår första och inte har det varit lätt 🙂
Dels för att som en del vet här,väntar jag på en operation, som äntligen sker på tisdag. Så har inte/är inte i så bra form.
När jag läste detta inlägg,väcks en del minnen till liv 🙂
Våran tid med vår schäferkille. Alla problem vi har haft (har ibland)
Alla hundmöten alla aggressiva utbrott m.m.
Jag minns när vi träffade Fredrik första gången 🙂
Ute vid stora skuggan,det skulle fotas för någon bok,minns inte vilken.
Eftersom jag har en foto tokig man,som också ville fota…
Kommer ihåg hur jag skämdes när Seven drog iväg med mej,när Frank gick bort en bit. Seven flög över Linus där han höll på att fota….fy så pinsamt.
Minns också att vi prata en del om utbrändhet,Fredrik…vet inte om du tänkt nåt på det 🙂
I alla fall vad vill jag komma till,ja det har jag nästan glömt nu 🙂 😉
Jo att jag håller med dej Fredrik om allt du skriver och vi har blivit hjälpt mycket av dina ord.
Försöker hela tiden jobba med att Seven ska bli en lugn och fin hund,har kommit en bra bit på vägen 🙂
Jag är lite fundersam över hur det blir när jag kan gå ut med han igen. Nu har jag inte varit ute med han själv på ca 1 månad om inte mer,tappat räkningen. Kommer inte kunna gå ut med han än på ca 6 veckor.
Det gäller ju att jag inte blir osäker igen,som jag varit/är.
Seven märker ju på mej nu att jag inte är ok. Tänk vad djur känner av saker.
Tyvärr orkar jag inte gå med på några promenader alls nu. Så hoppas allt går bra sedan,men vet ju att det sitter i mitt huvud 🙂
Nej nu ska jag sluta svamla 🙂
Vill bara tacka för alla tips från Fredrik och alla andra här.
Du är bäst,mannen 🙂
Om någon undrar vad felet är med mig,så bloggar jag om det,så mycket jag orkar
sevensmatte.wordpress.com
Klart du ska ut och gå med Seven igen Anki! Vi tränar tillsammans när det är dags! 😀
Det låter kul 🙂
Jag har nog många gånger ansetts som en ”sträng” mamma, men OJ vilken bra kontakt jag alltid haft med mina barn. 😉
Vägledning, krav och massor av ärlig kärlek.
Barnens kompisar har ibland nästan varit lite rädda först, men snart förstått, och varit hur trygga som helst, och huset har alltid kryllat av ungar och ungdomar.
På grund av tydliga regler och riktlinjer, har barnen kunnat känna sig trygga, och gissa om jag fått många förtroenden. 😉
Även hundar mår bra av vägledning och krav, och naturligtvis massor av kärlek!
Jag håller med Eva, här curlas det inte med barnen och om någon inte lyssnar så ser jag till att dom gör det. Inte alltid dom tycker att det är så skoj. Jag är den mer hårda men också den som dom anförtror sig åt.
Däremot när jag försöker få Bama att lyssna på mig vid hundmöten så är det minsann inte lika lätt. Om han inte vill lyssna och inte tar bort blicken på den andra hunden så spelar det ingen roll vad jag gör. Det är inte alltid som han drar eller skäller som en tok men han tittar alltid på den andra hunden och inte på något annat.
Varför kan det inte vara lika lätt i praktiken som i teorin?
Ha en underbar helg.
Word!
Här håller jag med dig fullt ut – jag brukar förresten alltid läsa här men aldrig kommentera. 🙂
Det handlar inte om hundutbildarorganisationernas svek utan om samhällets totala pendling till/mot en annan ytterlighet, tycker jag. Det är en genomgående trend (i Sverige?) att vi går mot ett kravlöst ansvarsfritt samhälle där allt är nån annans fel och att säga ”Nej” innebär en kränkning mot den du säger ifrån till, oavsett om det är en hund eller ett barn.
Jag är inte för barnaga eller kadaverdisciplin, men jag är heller inte för frihet från fostran och ”mjuka linjen” generellt. Det måste finnas en balans mellan mjukt och hårt, där vi kan forma/s i trygghet och med respekt för både individ och grupp.
Det finns inte idag. Varken i hunduppfostran eller i barndito. Jag har också funderat på varför folk är så rädda för uppfostran numera, att man ska anses ”elak” om man säger ifrån eller är sträng?
Jag har alltid fått beröm för mina ”lydiga, snälla hundar” men det har också hänt, och det oftare de senare åren, att jag fått snäsor för att jag varit för ”hård” och detta oftast av ”småhundsägare” där hunden haft absolut noll uppfostran öht.
Jag brukar svara dem med ”Hur skulle det se ut om min hund hade betett sig lika illa som din hund gör nu?” (Min hund är en rottweiler.) Och jag har antingen inte fått svar eller så har svaret varit i stil med: ”Men min hund är ingen kamphund”. Dvs – det går inte att diskutera detta med den här typen av hundägare, som ser sina hundar som små människor med pälsansikten.
Jag brukar försöka få fram att den största otjänst vi kan göra mot våra hundar är att behandla dem som en art de inte tillhör, och att de både ska och bör behandlas som hundar. Men ”folk” verkar ha en känslomässig inställning till uttrycket ”behandlas som en hund” för det tolkas -alltid- negativt av nån anledning?
Jag förstår precis vad du menar (har oxå rottisar)………. Det GÅR inte att diskutera detta med dessa människor. De har redan ställt in sig på en sak. Det är inte värt att lägga ner energi på att öppna någon diskussion, de förstår ändå inte……….
Fredrik, håller med dig till 110%!
Jag är oxå uppvuxen i Tullinge som du är. Jag tjatade jämt om en hund när jag var liten. Men fick aldrig någon så jag var hundvakt och gick ut med hundar som äldre damer inte orkade gå ut med. De hundarna som jag gick ut med var det ingen som helst pli på. Jag uppfostrade dom och lärde dom allt möjligt. Nu tänker jag på hur jag kunde göra det. Jag hade ju inte gått nån kurs eller så. Men det var nog sunt förnuft. Om hunden gjorde fel så korrigerade jag och om hunden gjorde rätt så fick den belöning. Jag har nu haft Rottweiler sedan 14 år tillbaka och har inte gått på en enda hundkurs utan jag går på min magkänsla och jag har lyckats bra med alla rottisar som jag har haft :). Jag tror oxå att det beror mycket på hur man själv är uppfostrad. En del människor är inte lämpade att ha hund och går en massa kurser men det funkar ändå inte.
Kan ju förstå hur du menar, men jag tror många gånger att det i så fall beror mer på hur man är som person. Inte hur man är uppfostrad. Plus att även hundens personlighet räknas. Att få ihop alla ekvationer är inte alltid det lättaste kanske. 🙂
Den uppfostran man får ligger till grund för hur du blir som människa, inte helt och hållet men till viss del. Det är klart att hundens personlighet räknas in 🙂 och då får man använda de metoder som passar just den hunden. Men vad jag menar är att en del människor inte kan känna av detta utan kör på samma race som passar just den hundägaren men kanske inte hunden och resultatet blir att hunden och ägaren inte förstår varandra. En del människor är inte lämpade att ha hund helt enkelt. Det är samma sak som att det finns människor som inte är lämpade att jobba med människor utan kanske passar bättre till att jobba med tekniska yrken.
Tycker det du skriver är bra och vettigt och för mig självklart. För skulle jag med min dobermanhanne inte ställa några krav skulle mitt liv inte fungera nu. Det är inte alltid och i massor jag måste ställa krav, men för att inte skrämma eller skada andra odh mig själv ofta omedvetet från hans sida så måste jag ställa krav på honom. Han är visserligen bara ett år än, men väldigt stor, och jag har med mig honom överallt som om vore han en liten hund, jag vill att han ska kunna hälsa på hos alla mina vänner när vi är på middagar och han är med mig på uteserveringar, hemma hos mina vänner med småbarn osv. Så i slutändan så får han betydligt mer belöning om han antar kraven..:)
Fantastisk inställning!
Det folk inte förstår är att kravställning på hund berikar dess liv på så många sätt. Eftersom man är trygg med hunden i alla situationer man man / vågar man utsätta den för nya miljöer och människor
Jag håller med Fredrik till 110%.
Tyvärr är det nog många som ”tränar” sina barn på samma sätt som de (eller andra) ”tränar” sina hundar! Krav är totalförbjudna pga att de anses vara kränkande och istället ska allting vara så skoj. Det blir inte en helt rättvis start på livet när man sen förväntas gå ut i världen och klara sig själv.
När jag läser sådana här inlägg går jag igång totalt och mina tankar befinner sig ”all over the place!” – som prins Daniel hade sagt 😉
Det här med att jämföra barn och hundar tycker jag är både klockrent och väldigt ”skevt”.
Jag tycker det är klockrent eftersom det blir så lätt att förstå att det är hundägaren som bär det totala ansvaret för hunden – precis på samma sätt som de vuxna bär det totala ansvaret för barnen. Det blir också lätt att förstå hur ”vilse” hunden blir om den inte får den vägledning den behöver för att kunna anpassas till vårt samhälle – precis på samma sätt som barnen blir osäkra utan stöd och vägledning från oss vuxna.
Skevt tycker jag blir om man börjar likställa ett barn med en hund och vice versa. Ett barn utvecklas hela tiden och skall ”så småningom” bli en självständig individ. Denna utveckling sker inte hos hunden – vad jag vet iaf 😉 .
Ett barn kan man resonera/diskutera med. Det kan man inte göra med en hund.
Med ett barn går det alldeles utmärkt att förklara hur saker och ting hänger ihop. Man kan förklara varför gränssättningen ligger där den ligger, att gränsen är ”rörlig” och varför den är ”rörlig”. Detta kan du aldrig göra med en hund.
Därför påstår jag att mina hundproblem beror på min personlighet – och hundarna är hur normala och härliga som helst (vilket jag också är btw 😉 )
Som mamma vill jag att mina ungar skall växa upp till att bli självständiga, självsäkra och starka individer med en rejäl dos av integritet. Jag vill inte att de skall bli en ”mini me”/spegelbild av mig själv, utan vill att de skall hitta sig själva, hitta egna intressen, hitta egna vägar. Själv placerar jag mig själv i bakgrunden som en orubblig stöd med oändlig mycket kärlek. … (Så försöker jag vara iaf, verkligheten kanske ser helt annorlunda ut 😉 😀 )
Sen kommer hundägaren Agnes in i bilden och solklart blir dimmigt, lätt blir svårt, enkelt blir krångligt osv… 🙁 … Jag måste lära mig att tycka att det är ok – och nödvändigt t.o.m – att bara säga ”nu gör du så här därför att JAG vill det, punkt slut” …
Hundägarna är människor och varenda människa bär med sig en egen ”ryggsäck” som styr väldigt mycket det vi tycker och känner inför olika situationer. Det finns ingen ”standard ryggsäck” som man bara kan tilldela till folk runtomkring oss…
Därför kommer det alltid finnas olika synsätt när det gäller barnuppfostran, hundhållning, politik mm … därför kan det aldrig finnas EN metod som är den absolut rätta metoden…
Är det verkligen så många ikke hundmänniskor som skulle säga lösning på drag i koppel är godis? Min kille är verkligen ingen hundmänniska, har inget emot dom eller så men ja han är i stenåldern och skulle aldrig lösa ngt med godis.
Han ställer krav på krav utan att nånsin belöna. Kul att se dock hur han verkligen inte får hunden att göra ngt han vill utan att vovve dubbelkollar med mig om han verkligen måste hoppa ner från sängen, stanna när vi går, gå och lägga sig.
Nu lyssnar han ifs inte för han inte belönas utan för han inte ser han som ledare men ville bara säga det endå (a)
Jag brukar säga att det finns saker jag vill att mina hundar ska lära sig och så finns det saker som jag begär att de ska göra. Och att mina hundar tål att ta i och att jag kan göra det utan att få hundar som blir kuvade och rädda för mej.
Har tre stycken, allt fungerar inte perfekt, men vardagen är inga problem. Och alla tre gillar mej fortfarande så helt fel gör jag ju inte 😉
Man måste hitta en bra balans i sin uppfostran med barnen, med hunden!
Som förälder måste man vara sträng, snäll, pedagogisk, konfliktlösar, kompromissa med barnet, vara dess förebild och vän. Lära dem rätt och fel!
Jag håller klart med i det som FS men jag tror att det finns en sak som görs fel om man vill se en förändring i hundhållandet. Ofta läser jag på bloggar och hör i debatter att ”det finns inga metoder bara individuell träning” eller ”alla metoder är individuella” osv. Om jag inte kommer ihåg fel (och det kanske jag gör :))så slutade FS med det i TV4:s debatt. Jag tror att alla har vi en metod som vi använder (och bland oss här är den nog ganska lika) men det är tillämpningen som är individuell. Problematiken är att folk vill tillhöra grupp! Det kan handla om bantning, politik, fotboll osv säger man då att det inte finns någon metod eller att allting är individuellt så blir (tror jag) folk förvirrade. Tittar man på klicker i norden så kör de stenhårt med att det är den ”rätt metoden” (även om tillämpningen av klicker kan variera mellan hundarna). I vissa fall kan jag till och med tycka att det nästan gränsar till propaganda..
Rätt eller fel? tja 🙂
Tyvärr Fredrik, jag känner inte igen mig i ”kravlösheten”, och ändå räknas jag väl till ”mjukisen” här 😉
Om jag jämför hunden jag har idag, och hunden jag tidigare hade. De är tränade med olika utgångslägen. Den förra hunden med ”traditionell a la FS”-filosofi och den jag har idag med ”klicker”, så måste jag säga att KRAVET på hunden jag har idag är MYCKET högre/hårdare än när jag tränade ”traditionellt”.
Bara för att ”vi tränar mjukt” så handlar det inte om någon ”kravlöshet”. Tror man att ”klicker” (mjukistänket) inte innebär krav, i vardagen eller på lydnadsplanen, är man helt ute och snurrar, helt okunnig inom ”området” och därför inte borde uttala sig om ”hur det är” …
Men det är ju så det lärs ut på många ställen vad det verkar. Alltså belöna rätt beteende och ignorera resten. Hur konstigt är det att folk tror det då? Det borde väl ligga i utövarnas intresse att deras ”område” lärs ut rätt. Det händer ju knappast genom att hela tiden gnälla på andra och hävda att de har fel och inte vet vad de pratar om.
Jag tycker att ”klicker-rörelsen” börjar närma sig vad som skulle kunna betraktas som i det närmaste religös rörelse som är löjligt enkelspårig. Det verkar heller inte finnas utrymme för individen, varken människan eller hunden. Antingen gör du så här eller så gör du fel typ. Mycket underligt.
Det finns utrymme för både individen (hunden) och individen (människa), precis som inom ”den traditionella” skolan.
bara för att man ”klickar” så innebär inte det att man individanpassar.
Jag ”tränar” inte min daghund på samma sätt som min egna hund, då de är två helt skilda individer, med olika egenskaper i sig.
Och det många tror är att man inte har krav, för man använder inte det ordet inom ”klickerfilosofin”. Man använder istället ordet ”kriterier”, som är precis detsamma som ”krav”, och här tror jag missupffattningen uppstår.
Dock har ”krav” (som ord) en större negativ betydelse än kriterie.
Precis som mellan orden kalhygge eller föryngringsyta … samma sak, samma betydelse, det ena uppfattas mer negativt än det andra.
Många ”tror sig veta” en massa saker fast de inte har en susning om vad det egentligen är/innebär, för man har redan sin bestämda uppfattning om det ena eller andra, och skulle ALDRIG kunna tänka sig att gå en ”klickerkurs” för en DUKTIG hundtränare som använder ”klickerfilosofin”.
Och, nej … jag tror inte det är mer ”religös rörselse som är enkelspårig” inom ”klickern” än det motsatta, för även HÄR inne uppstår det lite ”fanatik”, saker och ting ifrågasätt väldigt sällan, man sväljer precis allt med hull och hår, för att ”en person” säger så …
Det som ofta sägs här inne är att ”klicker” inte fungerar i ”uppfostringssyfte”, för man måste kunna ”höja svansen” och visa vart ”skåpet ska stå”.
OM man nu säger att ”klicker” inte fungerar, säger man att ”det andra” inte heller fungerar.
Exakt samma inlärningsprinciper (ja, uppfostran = inlärning, man måste ta till sig ”uppfostringen”/”tillrättavisningen). Det enda som skiljer är KONSEKVENSEN.
Det handlar om operant inlärning, oavsett om vi gör som FS eller om vi kör ”klicker”, dvs inlärning via konsekvens, och då innebär det helt krasst att konsekvensen i uppfostran/inlärning är det enda som skiljer.
Vilken ”sida” (konsekvens) man sedan väljer, är upp till var och en, men att skylla på ”positiv inlärning”/”mjukisarna” som det avgörande för att det finns fler ”farliga hundar” idag, än tidigare, då är man långt ifrån sanningen enligt mig för dessa ”farliga hundar” fanns långt tidigare och det som skiljer förr från idag är att MEDIA rapporterar detta mer ofta än tidigare, VI som samhälle anmäler det oftare än tidigare, DÄR tycker jag sanningen ligger.
Om det är så filosofin lärs ut, så som du skriver här då fattar jag att folk blir förvirrade faktiskt.
Vad gäller visa var skåpet ska stå så tycker jag att du har förmågan att läsa in dina egna åsikter lite för mycket i motsats till att faktiskt läsa det som Fredde skriver. Men den diskussionen har vi haft förr och den leder ingenstans.
Jag har hur som helst ingen anledning att omvärdera min åsikt om att det liknar religös rörelse. Än.
2 saker som jag vill lyfta fram:
1. Citerar Patrik Berggren: ”… Och det många tror är att man inte har krav, för man använder inte det ordet inom ”klickerfilosofin”. Man använder istället ordet ”kriterier”, som är precis detsamma som ”krav”, och här tror jag missupffattningen uppstår.
Dock har ”krav” (som ord) en större negativ betydelse än kriterie.
Precis som mellan orden kalhygge eller föryngringsyta … samma sak, samma betydelse, det ena uppfattas mer negativt än det andra.”
Varför försvarar du något som enligt dig själv är exakt samma sak som det du försvarar det mot??!!
2. Citerar Patrik Berggren: ”… dessa ”farliga hundar” fanns långt tidigare och det som skiljer förr från idag är att MEDIA rapporterar detta mer ofta än tidigare, VI som samhälle anmäler det oftare än tidigare, DÄR tycker jag sanningen ligger.”
Där håller jag med dig 🙂
Några kommentarer.
Att alla håller med FS här inne … Ja här inne ja. Man kanske inte skriver ett entydigt ”Jag håller inte med dig…”
Varför kan man inte kombinera de olika ”metoderna”? Jag kombinerar och varierar. Min hund ska lyda (är det meningen i alla fall) och göra det för att den vill det. Dock utan att tappa sin nyfikenhet, upptäckarlusta och sånt som gör det till en bra hund. Sedan ÄR ju hundar väldigt olika, även inom samma ras.
Höja svansen och visa var skåpet ska stå – du hör väl vad ”hårt” det låter. Det är bara ord – precis som du säger själv. Att höja svansen=sätta ett pekfinger i bröstet/boken/baken på hunden för att påkalla uppmärksamhet. Visa var skåpet ska stå=”growla” till och visa sitt missnöje med något hunden gör (reser sig upp med framtassarna på bordet och är på väg att ta osten). I det senare kan jag inte se hur man skulle kunna avvakta och belöna när den inte tar osten 🙂
Jo, jag vet att man lär in ett ”Nej” av något slag (det gör jag med) som innebär ”sluta med det du gör, kom till mig så får du beröm””. Det fungerar utmärkt när man är så att man ser hunden – men inte när man sitter i tv-soffan och hunden är i köket och försöker ta katternas mat som står uppe på en bänk. På något sätt måste man lära hunden att det är FÖRBJUDET att i alla lägen ta något som är uppe på ett bord/bänk eller i ett barns hand. Oavsett om matte/husse är i närheten.
Man behöver absolut inte slå/aga/misshandla sin hund för detta, men någon typ av obehag (för hunden alltså) tror JAG måste till. Har du någon annan uppfattning och ett tips som fungerar i alla väder så säg till.
Nu avslutar jag innan det blir en hel novell 🙂
Oj, skrev fel:
Detta: ”bara för att man ”klickar” så innebär inte det att man individanpassar.”
Ska vara:
”bara för att man ”klickar” så innebär inte det att man INTE individanpassar.”
Själv så väljer jag inte sida alls, jag använder lite av varje. Det vill säga det som passar mig och min hund. Tror att folk i allmänhet borde våga lita på sig själva och sitt sunda förnuft istället för att snöa in sig totalt på metoder och filosofier.
🙂 Sunt tänk
Just det!
Och sen är ju skillnaden i att med ett barn kan du resonera, det kan man inte med hundar…
Hade min hund börjat bita folk hade jag börjat undra vad i helvete jag gjort för fel som fått hunden till att uppenbarligen känna sig så otrygg att den agerar mot människor. Belöna bort det? Nej, socialisera bort det snarare och få hunden att känna sig trygg med folk.
Du resonerar inte med ett litet barn. Jo, du kan ju göra det, men barnet förstår inte ett resonemang. Lika lite som ironi (först över 7 år har jag för mig) och många andra saker som vi ”vuxna” har för oss.
Ett litet barn behöver veta att det FÅR man bara inte göra. Ett litet barn ifrågasätter inte då. Det kommer senare. Och DÅ gäller det att ha bra argument. 😉
Vem har sagt något om litet barn? Jag förutsätter att Steen skriver om sitt barn, och det barnet är nog i åldern där de kan ifrågasätta…Mina egna yngre syskon ifrågasatte en hel del från innan de började skolan, lätt. Det gäller att ha bra förklaringar då också.
Håller med till 110% 🙂
Önskar alla hundägare och hundar och alla andra en underbar fredagskväll och helg :
http://youtu.be/FJaBDbDuKEI
Håller med dig i det du skriver att det är en gigantisk skillnad på uppfostran och exempelvis momentinlärning. Då det gäller vardag och uppfostran så har huden inget val – den FÅR inte jaga bilar eller rådjur. FÅR inte springa fram till andra hundar utan lov. SKA kunna vara kvar på en plats och vänta tills jag säger att det är okej att resa sig och gå. MÅSTE komma då jag ropar. MÅSTE kunna uppföra sig städat i flocken så de andra hundarna inte tycker livet är pest. Även om jag även där försöker se till att vår relation alltid förblir god och förtroendefull, så känns det som en förutsättning att jag tydligt förklarar dessa ”regler”.
I lydnadsträningen däremot, har hunden alltid ett val då jag tränar. Den kan välja att inte vara med, och den får göra fel. Det värsta som händer är att den missar sin belöning. Illa nog för en leksugen bc. Givetvis försöker jag bädda för att hunden aldrig gör fel val. 🙂 Men där vill jag gärna ha en hund som har massor med självförtroende och go, alltid vågar prova sig fram och aldrig någonsin är rädd för konsekvensen av att göra fel.
Men som sagt, det är skillnad på hundvett och cirkuskonster 🙂
En sak som inte har kommit fram alls i de här kommentarerna är hur man kan ändra hundens känsla inför olika situationer.
Jmf att ge godis till en hund som morrar. Hunden kanske tror att man belönar morrandet – so what, i så fall har man lärt hunden att morra på kommando – men fr.a. har man ändrat hundens känsla och det är där man har lyckats. Hunden morrar inte längre pga ilska/osäkerhet/frustration utan för att få godis. Känslan hos hunden är nu positiv.
Av samma skäl jobbar jag med godis vid jobbiga hundmöten i första skedet. Med rätt timing kan man nästan alltid låsa hunden på godiset innan den hinner låsa på den mötande hunden. Ett antal sådana möten resulterar i att hunden har ändrat känsla från ilska/osäkerhet/frustration till tiggande. Hunden låser inte längre på andra hundar och då är det mycket lättare att ställa krav även när man bantar bort godiset. Eftersom känslan är ändrad i grunden blir förändringen bestående.
Visst, jag kan tillrättavisa en hund innan den låser på en annan hund och berömma/belöna rätt beteende. Men hur många ”vanliga” hundägare klarar detta? Om de istället tar fram godis så fort de ser en annan hund och matar/mutar sig förbi mötet så har de en metod som nästan alla klarar av. Och ja, det blir mycket matande i början. Men så småningom behövs det inte längre. När hunden börjar tigga så fort den ser en annan hund kan föraren börja ransonera godiset, dessutom är hunden då mottaglig även för en mild tillrättavisning om den skulle glömma sig.
Jag håller helt med dig i resonemanget om viss kravställning MEN jag tycker du allt för ofta jämför hundar med barn. Detta är ingen bra jämförelse för hundar är INTE barn. Självklart kan man ställa krav på sin hund ibland och så även på sina barn men att jämföra dessa två bredvid varandra (du gör det ganska ofta) tror jag får den effekt att man jämför andra situationer också och det är just det som är ett av de stora problemen som finns. Vi behandlar hundar som människor.
Tror att du kan få fram din mening i det här och få folk att förstå vad du menar utan att blanda in barnuppfostran. Det kanske liknar varandra i vissa delar men lååångt ifrån allt