Jag vill berätta mer om Parga, och hade till och med funderat ut vilka bilder som skulle följa med alla ord. Något hände och nu känns Parga långt bort, det får bli en annan dag.
Jag är ledig några dagar till och när jag är ledig, sover jag numera gärna en stund mitt på dagen. Det känns så himla dekadent 😀
När jag vaknar; finner jag detta i min inbox
”Hej. Min hund hittade en liten marsvinsunge i gräset när vi gick vår morgonpromenad. Den ser fin och frisk ut, men är lite stillsam och har enbart ätit lite gurka och druckit vatten. Bajsat en hel del…. Vi har gjort ett tillfälligt boende i en fågelbur jag fick av fastighetskötaren som turligt hade en i ett soprum. Kan tyvärr inte ha den kvar, och vet ju också att dom trivs bättre i par. Hoppas ni snart kan höra av er till mig, Marie (finns bild på ungen på facebook), jag har mobilnr: xxx-xxxxxxxx. Tack på förhand”
Upphittad på hundpromenad
Jag ringde upp, fortfarande lite sömndrucken och försöker förstå det jag hör och ser. Tittar på bilden; jo en unge är det allt, mer rund bulle än limpa men ungefär hur gammal; jag ger upp. Jag behöver ett sammanhang; vila kan jag göra i graven. Jag bestämmer mig för att åka och ta hand om den lille. Så synd om den att vara ensam.
Marie har vid detta laget lovat att valla mig där hon hittade marsvinet. För om den är så liten som jag tror så borde det finnas en mamma. Jag ber henne ta med sin Razze, vovven som hittade den lille, kanske kan han hitta fler.
Razze söker och skall finna.
Razze gjorde ingen besviken. Det regnade vid 19-tiden när vi gav oss ut och Razze tyckte att detta var världens äventyr. Den portugisiska vattenhunden nosar och far omkring, och det dröjer bara tio minuter innan Marie hojtar;
– Razze har hittat något!
Razze hittar en unge till! Men var är mamman?
Men det var inte en mamma; tveklöst en unge till, kanske kan den vara några dagar, högst en vecka. Blöt och eländig, hur ensamt har inte den känt sig 🙁
Sporrad av Razzes framgång frågar jag om jag får låna honom inne i det mera vilda buskaget. Matte lånade snällt ut sin duktiga spårare och jag och han far runt i det höga sly som mest verkar bestå av brännässlor, tur att jag inte är så känslig! Hoppas att Razzes krulliga päls skyddade honom.
När jag ser bort åt Maries håll nästa gång står hon i samspråk med en lång man med en svart labradorliknande hund. Fortsätter leta men efter en stund ger vi upp. Mannen kommer gemensamt med Marie;
-Hans dotter har hittat flera, mamman och syskon! Vilken solskenshistoria detta blev! säger hon glatt.
– Jag som blängde surt, trodde hon var på väg att slänga ut fler, säger den långe.
Han tar mobilen och ringer till dottern; jo vi är välkomna att hämta de hon har.
Redan förälskad
Egentligen är dottern redan förälskad i en av dem men eftersom man måste ha mer än en, nej hon ska inte behålla dem.
Jag ser på henne att frestelsen är stor. Den lille blöte som kom in ifrån skogen sist får komma ihop med sin familj som har varit varma och torra sedan morgonen. Klockan närmar sig halvåtta på kvällen.
Den lille blöte från skogen for snabbt under mamma.
Jag tar med mig familjen som är två individer kort, minst. Dels en som låg död i en vattensamling i skogen, dottern hade inte tagit med den, och den som fortfarande finns hemma hos Marie.
Jag känner sorg och vanmakt över människors beteende men dessa underbara som jag träffat under den senaste timman ger mig hopp. När Maries lille skrutt också kommer i lådan åker vi ändå rätt nöjda mot Bohus.
Nä, fy vad hemskt!!! Usch så ledsen och illa berörd jag blir. Lycka för dessa marsvin som ändå hittades och kommer att få det bra.
Varför gör människor så? Sätter ut djur i skogen som de vet inte kommer klara det. Djur de har tagit ansvar för den dagen de anskaffade dem. Det är liv! Inte ting.
Det är tur att det fortfarande finns människor med hjärtat på rätta stället och huvudet med. För att inte tala om hundar med nosen med sig. Hoppas Razze fick en extra klapp och en extra godis.
Jadå, lille Razze fick en extra godis och mycket beröm. Men han sprang liksom också och sökte lite oroligt som om han letade efter den lille vi hittade först. Hade ju honom i en fågelbur uppe på min frys, och nedanför stod Razze och vädrade länge efter att Irene hade hämtat den lille. Tyckte väl att det var hans baby…;-D
Duktiga fina fina vovven! Din lilla är en tös och heter Alexis. Det kommer mer om familjen imorgon!
Helt ofattbart hur människor kan göra så grymma saker. Fast förhoppningsvis är det inte genomtänkt grymhet utan snarare extremt oförstånd. Men för marsvinen gör ju inte det någon skillnad…
Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på den lille siste. Vad rädd och övergiven han måste ha känt sig. Och tänk vilken lycka när han fick träffa sin mamma och sina syskon.
Jag upphör aldrig att bli förvånad över att människor är så otroligt elaka , grymma och dumma ihuvudet som gör så här, de lever väl i nån slags fantasivärld och tror att tama djur hux flux kan leva idet fria som om inget annat hade funnits :-(( . Men som tur är finns det minst lika många snälla kärleksfulla människor som väger upp för idioternas beteende
P.S Leon med fläskögonen och moses mår iallafall toppen =))
Usch vad ledsen jag blir när jag läser hur folk helt hjärtlöst sätter ut små hjälplösa marsvin! Vart finns empatin? 🙁
Men vilken tur de hade som hittades av hunden och dennes matte!
Hoppas de mår bra trots omständigheterna!
Jag blir så matt att jag inte vet vad jag ska säga..
Ord räcker inte för den miserabla starten i livet för de små. fruktansvärt är ett alldeles för mesigt ord i sammanhanget…
GODA ord och beundran till dig för att du tog in dem. Grymt skönt att det finns goda folk också. Lycka till hela gänget!
Åh vilken tur att det finns så snälla människor som de som tog hand om dem! VIlken tur att de blev upphittade så snabbt… eller… var det det som det var tänkt? Sorgligt dålig respekt för djur. Kram till hela familjen!
Precis så kände jag när vi for hem; jag var fylld av glädje över dessa vardagshjältar som bara samlade in djuren i varmt och torrt och sedan gick o shoppade spån hö C-vitamin och pellets. Jag brukar bli ledsen när sånt här händer men jag var faktiskt uppfylld av upphittarnas godhet och engagemang. Den långe mannen med hunden som skulle blänga på Marie, jag blir lycklig bara jag tänker på det! Vuxna människor som står för dessa små livs rätt till respekt och trygghet. Love it!
Godheten vinner oftast över ondskan! Tur att du finns Irene för dessa små liv! kram från oss i Tyresö
Ewa och Maurice
Jag blir så makalöst besviken på människor i allmänhet mest hela tiden. Vad i h*vete håller folk på med??!! Samtidigt som det ju såklart, som vi ju också ser här, finns vänliga själar där ute. Och du, Irene, gör ju en sån enormt beundransvärd insats, som alltid! Det har sagts förr, men det tål att sägas hur jäkla många gånger som helst!!!
Varje gång jag hör om dumpade marsvin blir jag inte bara arg och enormt frustrerad utan också förvånad på något sätt. Varför dumpar man djur ute/i soprum? Det finns så många som erbjuder sig ta hand om dem om man själv inte kan. Det behövs bara ett mail eller ett telefonsamtal egentligen om läget är riktigt akut så finns det någon med mer empati som tar sig an de djur man själv tröttnat på.
I det här faller blir jag också såklart glad att läsa över de engagerade människor som jobbat för att rädda livet på de små. Underbart att det finns de som väger upp för alla som saknar empati och vanligt jäkla vett!
Vilka hemska människor och vilken duktig hund:)
Tack alla som engagerar sig och för att ni finns!
Fint att se alla bilder!
Hur kan man tycka att bästa lösningen är att släppa ut dem?!!! Galet, fattar ingenting!
Det kan ju kanske (bara kanske) vara så oxå att mamman hade rymt och fött i skogen och deras förra ägare är förtvivlade för att hon är borta, eller hur?
Det är märkligt att både de människor som släppte ut dessa och de människor som hjälpte till att hitta dem tillhör samma släkte.
Tror man på fullaste allvar att marsvinsbebisar överlever i ”det vilda” eller är man så empatilös att man kan förstå att de kommer att långsamt svälta ihjäl men ändå tycka att det är ok och gå sin väg?
Om man nu inte klarar av att ta hand om sina djur, för lat för att leta nya hem eller för snål för att avliva dem, ställ dem då i en låda utanför en veterinärsklinik så att de har en rimlig chans.
Marsvinsbebisar lever inte utomhus i det fria i Sverige.
Usch, man blir så arg och frustrerad, ibland önskar man att det var lite svårare att skaffa husdjur, tex att man måste gå en kurs som tex Roslagstull håller, för just det djur man vill skaffa, efteråt erhåller man en licens,det skulle nog stoppa en hel del impullsköpare och oseriösa.
Men det inger också hopp att det blev ett lyckligt slut för mamman å de små!=)